Jag har aldrig varit den personen som har har kunnat öppna mig för folk när det gäller att snacka om hur jag mår eller mina känslor.

Jag är så osäker när det gäller det, jag är så osäker att jag inte ens kan snacka med min egen mamma om visa saker, om min mamma är ändå min bästa vän på denna jorden. Det har alltid varit så och jag tror att det kan ha en stor betydelse i hela mitt liv när det gäller t.ex känslor och tankar.

Så länge jag kan minnas har jag mått dåligt och vist jag har ju haft perioder då jag mått sämre och perioder då jag mått bättre och nästan inte mått dåligt alls men känslan att man inte duger eller att man inte betyder något finns alltid där i bakhuvudet.

Men den tiden som jag har mått värst är från ungefär när jag var 12 år fram tills nu.

Under dessa åren av ett rent helvete har jag börjat göra saker som jag verkligen ångrar och det är att börja skära mig. Det kanske inte ser ut som något om jag visar armarna för att det finns ju inget där, för min hemlighet finns på mina ben. Det är därför jag nästan alltid går med leggins under om jag ska har shorts på mig för jag vill inte att någon ska se och påminna mig om hur dåligt jag egentligen mår inners inne. Vet att jag bara bygger upp ännu mer om jag håller alla känslor inne men kan verkligen inte snacka med någon för är så jävla rädd att dom ska börja skratta mig rakt upp i ansiktet och tycka jag är patetisk.

Jag vet att borde kunna öppna upp mig för mina närmaste vänner för dom kan öppna upp sig för mig men konstigt nog kan jag inte det. Jag älskar verkligen mina vänner och uppskattar dom men den rädslan att någon ska skratta mig upp i ansiktet finns fortfarande där.

Ibland tänker jag även också på varför jag har dom vännerna jag har när jag inte kan lita på dom, ibland kan tankarna vara t.ex att jag är en äcklig jävla idiot som alla tycker synd om och det är därför alla är med mig. Dessa tankar kan döda mig inombords och det är då rakbladen kommer fram. Ibland blir det bara ett märke och ibland kan man sitta upp till en halvtimme och bara tänka på hur jävla värdelös man är igentligen.

Vet inte mer vad jag ska skriva nu men kan ju sammanfatta att det just nu är en av dom svåraste tiderna någonsin i mitt liv, men jag ska inte ge upp utan kämpa vidare för jag ska klara det här. Jag förväntar mig verkligen inte att någon kommer att sitta och läsa igenom texten men till dom som verkligen tar sin tid och gör det, tack! Om ni har några frågor eller liknande så kan ni ju kommentera så ska jag försöka svara på dom så fort jag kan och orkar.

// pernilla   

jag visste det, att det skulle bli att jag gjorde ett eller två inlägg sen sluta blogga...

som jag skrev i förra inlägget skulle nästa inlägg bli ett seriöst inlägg och tänker göra ett seriöst inlägg men vet bara inte när jag ska ta min tid och ork att göra detta. men tror det blir så att jag får ta tag i det och göra inlägget så att det kommer ut tills imorgon i alla fall och sen får vi se vad som händer efter det.

ni får kolla in någon gång under dagen imorgon så kanske det har kommit upp, och har inte förväntat mig att någon ändå kommer att läsa det men det är alltid skönt att skriva av sig.

xoxo // pernilla